Denna dikten är en klassiker! Jag själv har läst den många gånger vid mina uppträdanden, vilket rönt stor uppskattning. Originalspråket är engelska och den som höll i pennan var en man.
Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!
Först har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla som Peter och Tom.
Och Viktor och Jonatan, Hugo och Emma -
förnuftiga namn, som envar tycker om.
Och om man vill undvika banaliteter
så kan man väl flottare namn hitta på
som Plato, Admetus, Elektra, Demeter -
förnämliga namn men rejäla ändå.
Och sen ska man hitta nåt säreget åt´en,
nåt ovanligt kattnamn med resning och glans
så katten kan känna sig stolt och belåten
och snurra mustaschen och svänga sin svans.
Och sådana namn har jag några på lager
som Munkustrap, Quaxo och Korikopatt
och Bombalurina och Fille Podager.
Det är namn som blott bärs av en endaste katt.
Till sist ska ni veta att misse och missa
har något som inte för människor är,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som katten om natten i hemlighet bär.
Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn.
Han grundar och blundar - begrundar sitt namn,
sitt nattliga, kattliga, evigt ofattliga,
allra förtegnaste, egnaste namn.
Gissetiden har gått ut. Dikten är skriven av den engelske poeten T.S Eliot